På tal om det här med visum, kan det vara något av det jobbigaste en backpacker måste ta sig igenom? Bedbags och skitiga toaletter är en bagatell i jämnförelse. Vi börjar med att missa det första mötet, att få tag på en taxi är en omöjlighet. Så vi bokar om det och bestämmer oss sen att åka till Clarke quay för en öl eller två. Eller tio, lite shot på det med fransmän. Som tycker det är roligt att supa ner svenskar under bordet. Klockan blir ett, två och tre. Vi har roligt, vi blir fulla, speciellt en viss Emelie blir kanoners. Dags att ta en taxi, som tog en evighet, jag kliver ut och spyr i en buske innan vi båda två klotar ner i sängen. Vi försover oss såklart och med spysmak i munnen, håret på ända och smink nerför kinderna så skyndar vi oss för att få det där förbannade visumet. Fyrtio minuter sena och med en baksmälla från helvetet har vi äntligen fixat det. Herregud!